Dimman över ängen

Dimman låg tät över ängen när Cornelia steg ut på den daggvåta stigen med kaffemuggen i handen. Världen var inlindad i grått och tyst, som om natten ännu inte riktigt släppt taget. Hon hörde stegen bakom sig innan hon såg honom, och log utan att vända sig om.

Fabian kom ikapp och gick vid hennes sida längs stigen, tillräckligt nära för att deras armar skulle stryka mot varandra. Ingen av dem sa något, orden kändes onödiga i den stilla morgonen. Deras andetag steg som små moln i den svala luften och blandades med dimman.

Cornelia kände hur kylan kröp in under jackan, men värmen från honom vid hennes sida vägde upp allt. De stannade vid det gamla trägärdet där ängen sluttade ner mot dimman. Hon lutade sig mot stängslet och han ställde sig bredvid, så nära att hon kände hans värme genom tygen.

Fabian tog muggen ur hennes händer och satte den på gärdesstolpen. Sedan vände han sig mot henne, lyfte handen och strök en fuktig hårslinga från hennes kind. Cornelia mötte hans blick och kände hjärtat slå snabbare i den tysta gråheten.

Han lutade sig fram och kysste henne långsamt, medan dimman virvlade sakta kring dem. Hon slöt ögonen och lät sig omslutas av värmen, av honom, av morgonen som ännu tillhörde bara dem. När de till slut släppte taget hade solen börjat bränna hål i dimman, och en ny dag steg fram ur gråheten.