Fjädrar & Fingertoppar

Kudden träffade honom rakt i bröstet. Ett dämpat poff fyllde rummet, följt av hennes klingande skratt. Han stirrade på henne, spelade förnärmad, innan han greppade en egen kudde och kastade sig över sängen.

Det blev ett virrvarr av fnitter, snabba rörelser och vita fjädrar som flög likt snö i sommarljus. Hon duckade, men han hann fånga henne runt midjan. De föll tillsammans i en mjuk hög av lakan och skratt, andfådda och rufsiga.

När hon tittade upp låg han ovanför henne, ansiktet bara några centimeter bort. Deras leenden stannade upp. Något förändrades. Ett nytt slags spänning vibrerade i luften – stilla, men intensiv.

Han förde undan en fjäder som fastnat i hennes hår. Fingrarna vilade kvar lite för länge mot hennes tinning. Hennes blick sökte hans, öppen, inbjudande. Deras andetag synkroniserades, blev långsammare. Mjukare. Hans läppar fann hennes, först försiktigt, som om de smög sig in i något förbjudet vackert. Men snart djupnade kyssen, fylld av det som bubblat under ytan länge.

Kroppar trycktes mot varandra, lakanet skrynklades under dem. Händer smekte hud, följde linjer de lärt sig utantill i fantasin men nu för första gången fick utforska i verklighet. Hon viskade hans namn med läpparna mot hans hals, och han svarade med en darrande suck.

Fjädrarna dalade långsamt ner över dem som stjärnfall, medan de älskade med samma lekfullhet, samma ömhet, som deras krig börjat med. Ett krig där båda gav upp frivilligt, och vann mer än de någonsin hade kunnat slåss för.