Första knopparna

Våren hade äntligen tagit sig in i den lilla köksträdgården där Selma satt på huk bland de nyvända rabatterna. Jorden luktade fuktig och levande, och de första krokusarna hade vågat sig upp mellan de bruna bladen. Hon hörde grinden och tittade upp för att se Anton komma gående över gräsmattan med två muggar i händerna.

Han räckte henne den ena och satte sig bredvid på den lilla stenmuren i solen. Selma torkade jorden från händerna på byxbenen och tog emot muggen med ett tacksamt leende. Ångan steg mellan dem i den svala luften.

De satt tysta en stund och lät den bleka vårsolen värma ansiktena. Selma kände hur vintern sakta släppte sitt grepp, både om trädgården och om henne själv. Bredvid henne satt Anton med blicken på de spirande knopparna, men hon märkte att hans hand sökt sig till hennes.

Hon vände handflatan uppåt och lät fingrarna fläta sig med hans. Det var en liten gest, nästan omärklig, men den fick något i bröstet att vidgas. När hon vände sig mot honom mötte hon en blick lika varm som solen över deras axlar.

Anton lutade sig fram och kysste henne mjukt, med smaken av kaffe och vår på läpparna. Selma log in i kyssen och kände hur allt spirade omkring dem och inom dem på samma gång. Krokusarna vaggade i vinden, och året låg framför dem, fullt av allt som ännu inte hunnit slå ut.