Kläderna föll

Inne i hotellrummet var luften tung av värme och något outtalat. De stod nära, bara en handflatas avstånd mellan kropparna. Hon såg upp på honom, hennes blick mörk och glittrande. Ingen sa något. Det behövdes inte.

Hans hand fann hennes nacke, drog henne långsamt närmare. Deras läppar möttes i en kyss som började mjukt men fördjupades snabbt. Hennes fingrar gled in under hans skjorta, kände hans hud – varm, spänd. Han svarade med en suck mot hennes hals, pressade sin kropp mot hennes tills hon kände honom genom tyget, hård och otålig.

De rörde sig som i en koreografi de redan kunde. Kläder föll i en långsam, nästan plågsam rytm – varje knapp, varje dragkedja en njutning i sig. När hon till sist stod naken framför honom, betraktade han henne i tyst beundran, innan han sänkte sig ner på knä. Hennes andning blev djupare, darrande. Hans läppar sökte hennes lår, kyss efter kyss som fick hennes knän att vika sig.

Sängen tog emot dem som ett löfte. Deras kroppar möttes i vågor, i rytmer som stegrades och drog dem båda allt djupare. Varje beröring, varje ljud, varje viskning i mörkret förde dem närmare randen. När det till sist brast i henne, skälvde hon med hela kroppen – och strax efter föll han samman ovanpå henne, varm, tung och andfådd.

De låg där länge, tysta men fulla av ord som aldrig behövde sägas. Bara andetag, hjärtslag – och ett regn som fortfarande föll utanför.