Nattåget till Narvik

Ines

Kupén var smalare än jag hade föreställt mig. Två britsar, en liten lampa, fönstret fullt av mörka granar som gled förbi i takt med hjulens rytm. Jag låg på den undre britsen när dörren gled upp och han stod där med sin väska och snö i håret.

"Fel kupé", sa han.

Det var det inte. Jag visste det, och efter en stund visste han det också.

Albin

Hon hade slagit in sig i en grå filt, och i skenet från lampan såg hennes axel ut som något jag inte borde titta på. Jag tittade ändå. Tåget gungade, och jag fick ta stöd mot britsen för att inte falla mot henne. Hon log långsamt, som om hon hade väntat på just den rörelsen.

Filten gled undan utan att någon av oss rörde den.

Ines

Hans hand var kall från korridoren. Den vilade mot mitt knä, sedan högre, och värmen steg genom mig i samma tempo som tåget tog fart. Jag drog honom ner mot mig. Britsen knarrade. Utanför passerade en ensam station, gult ljus över tom perrong, och sedan var det mörkt igen.

Albin

Jag kände hennes andetag mot min hals, hur de blev tätare och djupare. Hennes fingrar letade sig in under tröjan och följde ryggraden, kota för kota. Vi rörde oss tyst, försiktigt, med ett slags allvar, för väggarna var tunna och natten var lång. Varje gung i rälsen tryckte oss närmare varandra tills det inte fanns något mellan oss alls.

Ines

Efteråt låg vi hopkrupna på den smala britsen, hans panna mot min tinning. Hjulen sjöng under oss.

"Vilken kupé hade du egentligen?" frågade jag.

Han skrattade in i mitt hår och svarade aldrig.