På bryggan

Det var något med augustikvällar vid havet. Luften var mättad av salt och värme, och vågorna slog rytmiskt mot klipporna som om de kände till hennes hemlighet.

Elina drog in doften djupt i lungorna. Hon satt ensam på den gamla träbryggan, barfota, med fötterna precis ovanför vattenytan. Det var stilla nu – men det hade inte varit det tidigare. Inte mellan henne och honom.

Hon kunde fortfarande känna hans närvaro i huden, som om hans händer lämnat spår av värme över hela hennes kropp. Deras blickar hade mötts tidigare på dagen, när de hjälpte till att ta upp näten med de andra. Det hade inte behövts ord – det låg något osagt mellan dem, något de båda låtsades inte fanns.

Men när solen gick ner, gick han fram till henne. Lade handen mot hennes rygg. Och allt förändrades.

Hans röst var låg när han viskade hennes namn, som om han försökte väcka något som legat slumrande. Fingrarna hade bara snuddat vid hennes arm, men det räckte. En ström av värme pulserade genom henne. Inte snabb, inte hetsig – bara lugn, magnetisk.

Hon borde ha dragit sig undan. Men i stället lutade hon sig in mot honom. Som om det var där hon hörde hemma.

Och när de stod där, nära, med bröstkorgar som nästan rörde vid varandra, såg hon det: han bar fortfarande det lilla halsbandet hon gjort åt honom för sju år sedan – innan han flyttade, innan allt gick isär.

Twisten? Det var aldrig en slump att de möttes igen. Han hade letat upp henne, återvänt till den lilla byn vid havet – för att känna, för att veta. Och nu visste han.