Regnet som förenade oss

Regnet smattrade hårt mot fönsterrutan när hon stod under det lilla caféets utbyggda tak. Hennes hår var redan lite vått, och halsduken klibbad mot huden. Han såg henne från andra sidan gatan, hans rock krage uppvikt, ögonen glittrade i det svaga gatljuset.

Han tog några snabba steg över gatan, rörde vid hennes axel och log. ”Du kan inte stå där och frysa hela natten.”

Hon ryckte lätt på axlarna, men följde med honom in. Värmen från caféets gamla element spred sig genast. De beställde varsin kopp kaffe, men ingen av dem var riktigt där för drycken.

”Vill du gå någonstans?” frågade han, rösten djup och mjuk.

Hon log, nickade och tog hans hand. Utanför ösregnet fortfarande. De gick mot hans lilla lägenhet bara ett kvarter bort.

Inne var det varmt, luktade av trä och böcker. Han drog av henne halsduken, hans fingrar gick genast till hennes nacke, smekte lätt.

”Du är kall,” sa han och kysste henne mjukt.

Hon svarade genast, kropp mot kropp, regnet glömt. Hans hand gled ner under tröjan, kände hur huden darrade.

Med en snabb rörelse lyfte han upp henne på köksbordet, hennes ben slingrade sig om hans höfter. Hennes läppar letade sig ner längs hans hals, över axlarna.

Han drog ner hennes byxor medan hans fingrar smekte hennes lår, hittade henne redan våt och ivrig.

Med långsamma, djupa stötar fyllde han henne, deras andetag flätades samman i regnets rytm mot fönstret.

Hon tryckte sig närmare, kände varje rörelse, varje smäll som fick kroppen att spinna.

”Kom med mig,” viskade han.

Hon föll över kanten, hårt och skönt, medan han följde efter i samma ögonblick.

Efteråt låg de ihopkurade på köksbordet, regnet som bakgrundsmusik, tysta men fulla av varandra.