Snabbt och hårt i hallen

Det började med en viskning mot hennes hals. De skulle egentligen städa – tallrikarna stod fortfarande på bordet, vännerna skrattade på uteplatsen och ljudet av klirrande glas hördes genom den halvöppna dörren.

Men så fort de kom in i hallen tryckte han henne mot väggen. Hans mun var het. Hans händer var överallt. Hon flämtade när han lyfte hennes ben och tryckte sitt knä mellan hennes.

”De kan komma in”, viskade hon, med pulsen bultande.

”Jag bryr mig inte”, sa han med låg, hungrig röst.

Hans fingrar drog redan i hennes midjeband, läpparna rörde sig från hennes käke till nyckelbenet. Hennes andning stockade sig när han fann henne – våt, redo, längtande efter detta mer än hon borde med gäster inom hörhåll.

Hon fumlade med hans bälte, hjärtat bultade som en varning. Han väntade inte länge. Han gled in i henne snabbt, djupt, ena handen mot väggen, den andra dämpande hennes flämtningar.

Det var snabbt och hänsynslöst. Hennes kropp kramade sig fast om honom, varje rörelse genomsyrad av adrenalin och åtrå. Hon stod på tå, armarna runt hans hals, hans mun slukade hennes stönanden innan de hann fly.

Sedan – ett ljud.

Terrassdörren knarrade när den öppnades.

Hon frös till, naglarna grävde sig in i hans rygg. Hans höfter saktade, men han slutade inte. De lyssnade, kropparna låsta, andan hållen.

Fotsteg. En röst – någon som frågade om vinet.

De svarade inte. Kunde inte.

När dörren stängdes igen andades de båda ut samtidigt. Han grep tag om hennes höfter och ökade takten, båda halvt skrattande, halvt stönande.

Hon kom några sekunder senare, kroppen darrande mot gipsväggen. Han följde efter, käken sammanpressad, bitande henne i axeln för att inte skrika.

Efteråt rättade hon till kjolen, andfådd och röd i kinderna.

”Vi kunde ha blivit upptäckta”, viskade hon.

”Nästan”, sa han och grinade. ”Det var det bästa.”