Vem som helst kan titta

Hon stod framför det stora fönstret, där stadens ljus blinkade som stjärnor i natten. Gardinerna var inte fördragna – det visste hon. Hon visste också att någon där ute kanske såg henne. Kanske en granne i byggnaden mittemot, kanske en främling på gatan som råkade titta upp.

Hennes hud glödde svagt i rummets dämpade ljus, värmd av spänningen som kröp längs ryggraden. Hon lät fingrarna vandra över sin egen kropp, sakta, retfullt, som om hon kände sig själv genom någon annans ögon.

Bakom henne, i skuggan, stod han. Han betraktade henne med den sorts blick som fick hennes hjärta att slå hårdare, djupare.

“Du gillar att bli sedd,” mumlade han, röstens hesa kant lika förförisk som hans närvaro.

Hon log, men sa ingenting. Istället sträckte hon på sig, lät händerna vandra över hennes bara hud, visade sig mer, exponerade varje kurva. Det fanns en makt i det, en frihet.

Han kom närmare, hans händer fann hennes midja, hans andetag mot hennes nacke fick henne att blunda.

“Om någon tittar,” viskade han, “så kan de bara önska att de var jag.”

Hon log mot sin egen spegelbild i fönstret. Ja, låt dem titta.