Vinets smak på huden

Vinglaset stod bortglömt på nattduksbordet när Maja kände Henriks blick följa henne genom rummet, den mörkröda klänningen som fortfarande satt kvar men inte länge till. Kvällen hade varit lång, fylld av blickar över middagsbordet, av händer som rört varandra i förbifarten, av löften ingen sagt högt.

Han reste sig från stolen, korsade rummet med bestämda steg. Hans händer fann dragkedjan i hennes rygg, drog den nedåt med en långsamhet som fick henne att hålla andan. Klänningen föll mot golvet i en tyst rörelse, och han lät blicken dröja innan han drog henne mot sig, mun mot mun, händer som utforskade ryggen, höfterna, allt som blivit gömt hela kvällen.

Hon knäppte upp hans skjorta med snabba fingrar, otålig efter timmar av väntan. Huden mot huden fick dem båda att sucka till, en kontakt som lovade mer. Han lyfte henne mot sig, bar henne mot sängen, lade ner henne varsamt innan han själv följde efter, tyngden av hans kropp en välkommen press mot hennes.

Hans mun vandrade nedåt, över halsen, brösten, magen, dröjande vid varje station som om han ville smaka varje del av henne. Hon grep tag i lakanet, höfterna reste sig instinktivt mot honom, sökande efter mer kontakt, mer närhet. Han gav efter för hennes otålighet, gled uppåt igen och förenade dem båda i en enda djup rörelse som fick henne att ropa till.

Takten byggdes snabbt, driven av kvällens uppdämda spänning, höfter som möttes om och om igen medan andetagen blev tyngre, ljuden högre. Hon kände vågen stiga inifrån, sprida sig utåt tills den brast och tog honom med sig strax efter, båda darrande i den efterföljande stillheten.

De låg kvar sammanflätade, vinglaset fortfarande orört på bordet, natten framför dem obruten.