Det går inte för Gunilla

Gunilla berättade tårögt för mig om sitt äventyr i helgen.

Hon har dejtat en kille en längre tid, de har pratat om att flytta ihop, det var så seriöst att de väntade med att hoppa i säng, men nu i helgen hade det till sist hänt.

Det blev väl inte direkt himlastormande erkände Gunilla, men det blir ju gärna inte det första gången, man är nervös, och det blir lite klumpigt, så jag tänkte inte så mycket på det.

Men sen i morgontimmarna kom uppvaknandet. Han sov fortfarande, jag låg på hans arm och han hade sparkat av sig sin halva av täcket.

Då såg jag den. För första gången i dagsljus.

Han hade tydligen fått morgonens ståfräs, men mycket fräs var det inte. Som ett lillfinger, både i längd och tjocklek. Och jag insåg då och där att detta skulle inte gå.

Bokstavligt talat.