Bättre än Meg i När Harry Mötte Sally

Mitt mål i livet just nu är att jag ska bli Bättre än Meg i När Harry Mötte Sally. Har du inte sett filmen så gör det, det är en gammal goding.

Mitt ex brukade säga att han var ”långsam men pålitlig”. Det stämde väldigt bra. Ibland hann jag sms:a en uppsats till mitt ex innan han ringde, men ringde gjorde han alltid till slut. ”Långsam med pålitlig” är för övrigt bland det bästa jag hört. Jag tror jag ska börja använda det och säga att det är mitt motto som jag har kommit på. 

När jag flyttade in till Lund och började plugga psykologi på universitet och skulle berätta för mina klasskamrater att jag kom från Höllviken, sa jag ”I Höllviken lever vi efter mottot: Gör ingenting själv som dina föräldrar kan göra åt dig”. Det mottot har jag kommit på. Egentligen är det en spinoff på ett citat ur Hajen 'Gör ingenting idag som du kan göra imorgon' säger en kille när de ska skita i att studera musslor och spana på hajen istället. Citatet ”gör ingenting idag som du kan göra imorgon” är för övrigt ett riktigt bra citat att göra spin-offs på.

När jag var tillsammans med mitt ex som hette Kalle, såg jag mycket på tv. Man blir som man umgås och Kalle såg mycket på tv, därav mitt stirrande på dumburken. Olyckligt nog gillade inte jag och Kalle samma tvprogram. Detta ledde ofta till diskussioner. 

Kalle ville se Game of Thrones och Two And A Half Men, jag ville se Geordie Shore och Paradise Hotel. Innan jag var tillsammans med Kalle hade jag inget intresse av dokusåpor, men livet med Kalle blev så tråkigt att jag snart levde genom tvn. Jag såg dokusåpor och låtsades att jag var med i dem. På nätterna drömde jag att jag var inlåst i ett Big Brother hus, och att Adam Alsing frågade mig om jag lyckats lära mig cykla på en enhjuling under veckan.

Familjen Kardashian var också en favoritserie. Jag tyckte bäst om systern Khloe för hon var fulsnygg. Jag kände mig ofta fulsnygg när jag var tillsammans med Kalle. Jag var fulsnygg. Året innan Kalle var jag bara snygg. Då hade jag Robynfrilla, kort blont hår med en marshmallowsnurr på huvudet, vägde 53 kilo, och kände mig som en karaktär hämtad ur Gossip Girl. 

När jag blev fet lät jag håret växa ut, av rädsla för att se ut som en butchflata. En butchflata är det jag minst vill se ut som i hela världen. Jag misstas regelbundet för lesbisk, och det är en himla klurig sits att befinna sig i, för man vet inte om det är en komplimang eller ej – att vara den snygga lesbiska tjejen, tänk Portia de Rossi eller Olivia Wilde i House, det är en komplimang. Men att se ut som den mulliga lesbiska tjejen - butchflatan - DET är illa.

Jag kollade mycket på The Real L-word när jag var tillsammans med Kalle. Även detta för att få drömma mig bort. I The real L-word är alla tjejerna den snygga lesbiska. Att man blir som man umgås måste vara någon fysisk lag, inte bara ett talesätt, för tjejerna i L-word umgicks bara med varandra, och de såg ut som skönhetsmissar allihop. 

En natt drömde jag att jag var med i L-word. Jag var bästa vän med Whitney, den snyggaste i hela serien, och hon och jag skulle gå på bio. Nu i efterhand kan jag tycka att det var lite synd att jag bestämde mig för att bjuda Whitney på bio innan vi gick hem till mig. (Eller om det var Whitney som bjöd ut mig kanske, jag kommer inte ihåg). I alla fall, om vi inte hade gått på bio hade vi kanske hunnit göra lite mer och det hade ju varit kul att testa. Nu vaknade jag upp ur drömmen mitt under bion så jag hann aldrig se Whitney ta av sig sin tank top och blotta Maria Magdalena helgonet hon har tatuerat mellan brösten.

När jag vaknade upp ur drömmen kollade jag på Kalle. På hans mansbröst. Jag började fundera på om jag var bi, eller ”experimentell” som det ska kallas nu. Kanske var det så att jag egentligen inte visste om jag ville vara med en kille eller tjej, och att jag därför valt Kalle, för att Kalle hade lite attribut från båda könen? Kalle hade bröst, långt hår, och tyckte om matlagningsprogram, precis som tjejer. Men han hade också ölmage, ett adamsäpple, och tyckte om Jackie-Chan filmer, precis som pågar.

Jag tittade länge på Kalle. Kalle var söt, det var det ingen tvekan om. Första gången jag såg honom tyckte jag att han såg ut som Seth Rogen. Och han är ju söt. Seth Rogen var sötare innan han gick ner i vikt, och samma sak hade det nog varit med Kalle. Han hade inte varit Kalle om han haft synliga kindben, käkat proteinpulver, vägt 80 kilo, och haft en fettprocent på tolv. När jag stirrat på Kalle i ungefär två timmar vaknade han. (Jag kan stirra på vem som helst och vad som helst i två timmar. Det pågår så mycket aktivitet i min hjärna att jag egentligen inte behöver ha någon som helst input utifrån).

Hej bäjb sa Kalle. Hej bäjb, det sa han alltid. Jag sa aldrig hej bäjb tillbaka. Jag kan inte säga bäjb. Jag tycker det låter som att jag tror att jag är med i en amerikansk romcom, och det tror jag inte. Jag sa ”Hej Kalleballe.” till Kalle. Kallade svarade ”hej bäjb igen”. ”Ska vi ha sex?” sa han sedan. Kalle visste inte då att jag redan haft sex. Med mig själv, och lite med Whitney i L-word, kan man säga. Och sen luktar jag lite illa ur munnen på morgonen. Det stör inte mig, men jag vill inte att Kalle när vi gjort slut ska säga ”Stina var väl okej, men hon luktade alltid så jävla illa ur munnen när vi hade sex.”. Jag svarade därför ”javisst. Jag ska bara gå på toa.”, sedan gick jag in på toaletten och borstade tänderna, och gick sedan ut igen.

Jag låtsades att Kalle var Whitney när vi hade sex. Det gick förvånansvärt bra. Åtminstone efter Kalles ansiktsuttryck att döma. Han såg glad ut efteråt, och det gjorde han inte alltid. Det är för att jag blivit sämre och sämre på sex. Första halvåret med Kalle la jag ungefär 100 procent energi på att Kalle skulle bli nöjd, och 0 procent energi på att jag skulle bli nöjd. Det fungerade således bra för Kalle, men desto sämre för mig. Men det visste inte Kalle, förstås. 

Jag hade sett Meg Ryan fejka en orgasm, och om vi säger såhär, min fejkade orgasm var 100 procent bättre än Meg i När Harry Mötte Sally. Det senaste halvåret hade det däremot blivit Kalles tur att öva upp sina skådespelartalanger. Tråkigt för Kalle kanske, men själv tycker jag det känns feministiskt och rättvist. Om du själv vill öva upp dina skådespelartalanger, tänk att du ska bli bättre än Meg i När Harry Mötte Sally.