Överraskad efter duschen – hett möte med vaktmästaren bakom dörren

Dörren gled upp. Värmen från duschen följde med ut – fuktig, mjuk, omslutande. Vattnet rann fortfarande längs mina ben, droppade sakta från bröstvårtorna som putade genom handduken.

Och där stod han.
Vaktmästaren. Tyst. Blicken stilla, men brännande. Som om han redan sett mig innan jag hunnit se honom.

Jag frös mitt i steget, inte av kyla – utan av hur hans närvaro skar genom kroppen. Det var något i hur han såg på mig. Inte som en slump. Inte som ett misstag. Som om han väntat. På just det här ögonblicket.

Jag kunde ha vänt om. Kunna ha sagt något. Men jag lät handduken glida av mina höfter och falla till golvet. Med blicken fortfarande låst i hans.

Han kom närmare. Inga ord. Bara steg som bar på hunger.
Hans händer var varma mot min våta hud. Ena handen kupade ett bröst, tummen strök över den styva spetsen medan hans mun mötte min hals. Tänderna snuddade. Andetagen djupa. Han sa inget. Men jag hörde begäret i varje rörelse.

Jag var redan blöt – men nu av något helt annat. När hans hand gled ner mellan mina ben och fann mig öppen, mottaglig, lätt skälvande… visste vi båda att det inte fanns någon återvändo.

Hans byxa gled ner. Kukhuvudet var redan spänt, fuktigt mot min hud.
Han drog mig närmare. Tryckte mig mot väggen, lyfte upp mitt ena ben, och gled in. Sakta. Djupt. Lät mig känna honom, tum för tum.

Jag flämtade till. Pressade mig mot honom. Lät honom ta mig i värmen, i hemligheten, i det där förbjudna ögonblicket som aldrig skulle nämnas men aldrig glömmas.

Han höll mig hårt, stötte med kontrollerad kraft, precis där jag behövde det. Vattnet från håret rann ner över våra kroppar. Hans mun var vid mina bröst, hans kuk långt inne i mig.

Jag kom tyst – med huvudet mot hans axel, kroppen skälvande, pulserande, helt i hans grepp.

När han släppte sig in i mig, djupt, tungt, stönade han lågt mot mitt öra. Ett andetag. Ett avslöjande.

Sedan blev det stilla. Bara våra kroppar kvar. Hud mot hud.
Och det där tysta löftet i blicken:
Det här stannar mellan oss. Men du kommer tänka på det länge.