Under manteln – när natten andades

Natten var tät och stilla. Luften bar en söt doft av jord och regn, och någonstans långt borta sjöng vinden mot taken. Jag stod vid fönstret, lätt klädd, huden kall av väntan.

Sedan kände jag det – den där rörelsen i mörkret, som när någon andas ditt namn utan att säga det. Han var där.

Jag vände mig om och såg honom stå i dörröppningen.

Inget ljud, ingen förklaring. Bara blicken. Den fyllde hela rummet. När han kom närmare blev världen mindre. Mörkret vecklade sig runt oss, och i det mörkret började tiden röra sig långsammare. Hans mantel gled längs min arm när han drog den runt oss båda. Tyget var kallt mot huden först, sedan varmt, som om det bar värmen från hans kropp. Han stod nu bakom mig.  Jag kände hans händer mot mina bröst. Bröstvårtorna  styvande när han smekte över hela mig. Kunde känna hur han kysste min hals. Jag kände hans andetag mot min kind, rytmen av hans bröstkorg mot min.

Vi sa ingenting. Han fick hela min kropp att själva i natten. Det fanns inget språk kvar, bara en tystnad som rörde sig mellan oss som ett hjärtslagen. 

Hans händer sökte sig fram – inte för att ta, utan för att minnas. Fingrarna följde linjerna av min rygg, stannade där pulsen slog, vilade som om de lyssnade.

Jag lät ögonlocken falla. Allting blev känsla, tygets tyngd, hans doft, den långsamma rörelsen av luft mellan våra kroppar. Allt annat försvann.

När han lutade pannan mot min var det som om våra andetag började dela samma rytm. Jag visste inte längre vems hjärta jag hörde. Kanske hans, kanske mitt.

Jag kände hur han sakta gled in i mig,  med hela sitt väsen. Han tog mig bakifrån på balkong räcket och stötte in och ut med sin kuk, jag kände hur fittan blev blöt. tills jag skrek ut i en fullständig orgasm. När jag öppnade ögonen igen var han borta, men min hud bar fortfarande spåren av hans närvaro.