Brevet i fickan

Hedvig hade burit brevet i jackfickan i tre dagar utan att våga lämna det. Nu stod hon utanför Rasmus port och kände papperet skrynklas mot handflatan medan hon samlade mod.

Innan hon hann ringa på öppnades dörren. Rasmus stannade tvärt när han såg henne, med nycklarna i ena handen och överraskningen målad över hela ansiktet. "Hedvig? Jag skulle precis gå ut." "Jag vet, förlåt." Hon svalde.

"Jag skulle bara lämna det här." Hon räckte fram brevet innan hon hann ångra sig.

Rasmus tog det, vände det i händerna, tittade sedan upp på henne med en fråga i blicken.

"Ska jag läsa det nu?"

"Nej." Hon kände värmen stiga i kinderna.

"Eller. Jag vet inte. Kanske."

Han vek långsamt upp papperet medan hon önskade att marken skulle svälja henne. Hon såg hans ögon vandra över raderna, såg leendet som sakta bröt fram, och till slut vågade hon knappt andas.

"Du har skrivit tre sidor," sa han mjukt, "om att du inte vet hur du ska säga en enda sak."

"Det låter ganska dumt när du säger det så."

"Nej." Han steg närmare och lade handen mot hennes kind.

"Det är det finaste någon gett mig."

Hedvig lutade sig in mot hans hand och kände hur allt det hon oroat sig för i tre dagar löstes upp i ingenting. Nycklarna hade han redan glömt i den andra handen.