Sista dansen

Musiken hade nästan tystnat när Alma insåg att bara hon och Elias var kvar på golvet. De andra gästerna hade dragit sig undan mot borden, och de sista tonerna dröjde kvar i luften som en inbjudan ingen av dem ville tacka nej till.

"Vi borde nog också sluta," sa hon, men flyttade inte på fötterna.

"Borde vi?" Elias log och drog henne en aning närmare med handen mot hennes rygg.

Alma kände värmen genom klänningstyget och lät sin kind vila mot hans axel. Hon hade känt honom i flera år utan att någonsin stå så här nära. Nu undrade hon hur hon kunnat missa det, det där som fanns mellan dem hela tiden.

"Du är tystare än vanligt," mumlade han mot hennes hår.

"Jag tänker."

"På vad?"

Hon lyfte huvudet och mötte hans blick. "På att jag inte vill att låten ska ta slut."

Elias saktade in stegen tills de knappt rörde sig alls, bara vaggade sakta på fläck. Hans hand fann hennes och han förde den mjukt upp mot sitt bröst, där hon kände hjärtat slå snabbt trots det lugna yttre.

"Då dansar vi vidare," sa han lågt, "även när musiken tystnat."

Och det gjorde de, länge efter att de sista tonerna dött ut, ensamma i det halvsläckta rummet.