Fönstret mot bakgården

Hon hade flyttat in i lägenheten för bara tre veckor sedan och fortfarande inte lärt sig alla ljud. Den knastrande radiatorn i sovrummet, hissen som stannade på fel våning, grannen ovanför som spelade piano sent på kvällen. Ikväll satt hon vid köksbordet med en kopp te och ett glas vin omväxlande, hennes blick mot det stora fönstret som vette mot bakgården.

Hon hade lagt märke till honom under hennes andra dag i lägenheten. Mannen i lägenheten på andra sidan bakgården, två våningar upp, vars köksfönster nästan låg exakt i linje med hennes eget. Han verkade leva ensam. Han var i hennes ålder, kanske ett par år äldre, och han verkade också vara en kvällsmänniska. Hon hade sett honom laga mat sent flera kvällar i rad, alltid med musik som hon kunde gissa genom de svaga rörelserna av hans axlar.

Ikväll stod han vid sin spis igen. Han bar en mörk t-shirt och hade kavlat upp ärmarna. Hon kunde inte se vad han lagade men hans rörelser var koncentrerade och säkra. Hon hade börjat tycka om att betrakta honom. Det var inte voyeurism, sa hon sig själv, det var bara observation. Han hade lika mycket möjlighet att se in i hennes fönster som hon hade in i hans.

Hon undrade om han hade sett henne. Det fanns ingenting i hans rörelser som tydde på det. Han verkade lever sitt eget liv utan att märka grannarnas. Hon kände en lätt sting av besvikelse vid tanken men avfärdade den snabbt. Hon hade trots allt inte bjudit hem honom på middag. Hon hade bara tittat på honom från andra sidan bakgården.

Hon reste sig från bordet och började plocka undan efter sin egen middag. Diskmaskinen surrade lågmält medan hon torkade av bänkarna. När hon vände sig om mot fönstret igen var han borta från sitt eget. Hon kände en obegriplig besvikelse och förbannade sig själv för det. Hon hade fullkomligt vettiga saker att göra. Hon kunde läsa, hon kunde se på en film, hon kunde packa upp en av de sista flyttkartongerna som fortfarande stod halvt orörda i hallen.

Hon valde att packa upp en kartong. Den innehöll böcker som hon visste inte hade plats i bokhyllan men ändå inte ville göra sig av med. Hon satte sig på golvet i vardagsrummet med kartongen mellan benen och började plocka upp böckerna en i taget. Hon vände dem i händerna, läste baksidestexterna även på böcker hon hade läst flera gånger. Det var en lugn rytm i arbetet och hon kände sig själv slappna av.

Efter en halvtimme hörde hon någonting från trappuppgången. Steg som stannade utanför hennes dörr. Hon satte sig upp och lyssnade. Sedan en knackning, mjuk men bestämd. Hon förstenades en sekund. Hon hade inga vänner i staden ännu, ingen som skulle dyka upp oannonserat. Och klockan var redan nio.

Hon reste sig och gick mot dörren. Hon kollade genom titthålet. På andra sidan stod en kvinna i hennes egen ålder, kanske ett par år yngre, med en gryta i händerna. Hon såg vänlig ut och ofarlig.

Hon öppnade dörren. Kvinnan log mot henne och presenterade sig som hennes granne från lägenheten bredvid. Hon hette Maja. Hon hade bakat för mycket morotskaka och tänkt att den nya grannen kanske skulle vilja ha en del. Det visade sig vara ett sätt att också få bekanta sig.

Hon skrattade och bjöd in Maja. Det blev en längre kväll än hon hade förväntat sig. De satt vid köksbordet och åt morotskaka tillsammans med teet hon brygggde upp på nytt. Maja hade bott i huset i fem år och kände till alla grannar. Hon berättade om paret på bottenvåningen som alltid grälade, om den gamla damen på tredje våningen som matade duvorna trots att det var förbjudet, om mannen på andra sidan bakgården som hade bott där lika länge som Maja själv.

Hennes öron spetsades vid det sista. Hon försökte hålla sin nyfikenhet i schack men Maja märkte ändå.

Honom har du också lagt märke till, sade Maja med ett knipsleende.

Hon kände hur hon rodnade en aning. Hon nickade. Hon medgav att hon hade sett honom genom fönstret några gånger. Hon förklarade snabbt att hon inte hade spionerat, det var bara att deras fönster låg så att man knappt kunde undvika att se in i varandras.

Maja skrattade. Han heter Anton, sade hon. Han är arkitekt. Han har bott där sedan han skilde sig för fyra år sedan. Han verkar vara en bra människa men ganska ensam.

Hon tog in det. Hon visste inte vad hon skulle göra med informationen. Det var inte som om hon skulle gå dit och knacka på hans dörr. Hon hade just flyttat in. Hon ville inte rusa något.

Maja stannade ytterligare en timme och de talade om allt möjligt annat. Det blev sent när Maja till slut reste sig och gick. Hon tackade Maja för kakan och för sällskapet. De utbytte telefonnummer och Maja insisterade på att de skulle ses igen snart.

När Maja var borta var det redan efter elva. Hon plockade undan koppar och bar dem till diskbänken. Hennes blick gled automatiskt mot fönstret. Och där stod han. Anton. Mannen från andra sidan bakgården. Han stod vid sitt köksfönster med en kopp i handen och såg ut. Hans blick mötte hennes över avståndet.

Hon stelnade till en sekund. Sedan, mot all förväntan, log han mot henne och höjde sin kopp i en liten skål. Hon log tillbaka och höjde sin egen tomma kopp. De stod så där en lång sekund, två främlingar på var sin sida av en bakgård, dela en stum hälsning.

Sedan vände han sig om och försvann ut ur sin köksbild. Hon stod kvar en stund vid sitt eget fönster och såg ut i mörkret. Hon kände en konstig värme i bröstet. Det var ingenting. Eller, det var någonting men hon visste inte vad. Bara en liten gnista av möjlighet i en stad där hon fortfarande var ny.

Hon släckte ljuset i köket och gick mot sovrummet. Innan hon släckte den sista lampan tog hon ner adressboken hon hade förberett för det nya hemmet och skrev ner Maja och hennes telefonnummer. Sedan skrev hon, lite ovanför Maja, ett enda ord i marginalen, någonting hon själv inte riktigt förstod varför hon skrev det.

Anton, stod det.

Hon släckte lampan och kröp ner under filten. Hon låg en lång stund och såg upp i taket. Bakgården utanför var stilla nu. Hon kunde höra det avlägsna pianot från grannen ovanför, någonting långsamt och vemodigt. Hon stängde ögonen och låt sig somna.

I morgon skulle hon packa upp resten av kartongerna. Och kanske, någon kväll snart, skulle hon också baka något. Hon hade aldrig varit särskilt bra på det men hon kunde lära sig. Hon hade trots allt en granne ovanför som hade lärt henne att det inte var komplicerat. En morotskaka. Det räckte långt.

Hon somnade med ett leende.