Ljusen i orangeriet

Elin hade aldrig tänkt stanna kvar efter att de andra gått hem. Men Martin dröjde vid de stora krukväxterna längst in i orangeriet, och något i hur han vände sig mot henne fick henne att glömma jackan hon höll i handen.

"Du brukar alltid vara den första som går," sa han med ett litet leende.

"Och du den sista." Hon lade jackan över en stolsrygg. "Kanske är det därför vi aldrig hunnit prata ordentligt."

Kvällsljuset föll grönt genom de höga glasrutorna och lade en mjuk ton över hans ansikte. Elin kände hjärtat slå en aning hårdare, den där oroande, ljuvliga känslan av att stå på gränsen till något. Hon hade tänkt på honom oftare än hon velat erkänna.

Han kom närmare, långsamt, som om han gav henne all tid i världen att backa. Det gjorde hon inte. När hans hand fann hennes var beröringen varm och nästan frågande, och hon svarade genom att fläta sina fingrar med hans.

"Jag har velat göra det här länge," sa han lågt.

"Vad då?"

"Bara stå så här. Med dig."

Hon skrattade till, ett andlöst litet skratt, och lutade pannan mot hans axel. Doften av jord och gröna blad omslöt dem medan skymningen sakta färgade rummet blått. Han lade armen om henne och hon kände hur något inom henne slappnade av och spändes på samma gång.

De blev stående så, tätt tillsammans, medan de sista ljusstrimmorna slocknade mellan bladen. Ingen av dem sa något mer. Det behövdes inte.