Natten som smälte samman

Värmen låg tung över rummet när Sara klev ur duschen, huden fortfarande fuktig, håret klistrat mot nacken. Genom den tunna gardinen föll sista skymningsljuset i strimmor över golvet, och hon kände blicken innan hon hörde honom röra sig i dörröppningen.

Marcus hade väntat längre än han ville erkänna. Han såg konturerna av henne genom ångan, det sätt håret föll mot hennes skuldror, kurvan av hennes rygg när hon sträckte sig efter handduken. Han närmade sig utan ett ord, lät fingertopparna följa hennes ryggrad, kände hur hon ryste under beröringen trots värmen i rummet.

Hans läppar fann hennes nacke, sedan axeln, en långsam vandring nedåt som fick hennes andning att bli tyngre. Handduken föll obemärkt till golvet. Han drog henne mot sig, kände hennes rygg mot sin bara bröstkorg, hennes puls som slog snabbare under hans handflata.

De rörde sig mot sängen i tystnad, kropparna redan sammanflätade innan de ens låg ner. Hans händer kartlade varje kurva som om han aldrig rört henne förut, varje andetag hon tog blev en karta över var han skulle dröja längre. Hon böjde sig mot honom, mötte varje rörelse med sin egen, och rummet fylldes av ett tempo som växte, avtog, växte igen, en våg som vägrade brytas för snabbt.

Ljuset utanför fönstret bytte färg, från guld till djupblått, medan de förlorade sig i varandra, hud mot hud, andetag mot andetag. Ingenting existerade utanför de fyra väggarna, bara värmen mellan dem och det tysta språket deras kroppar redan behärskade.

När natten till slut lade sig stilla över dem, låg de kvar sammanflätade, ovilliga att skiljas åt ens i sömnen.