Regnet mot fönstret

Elin hörde regnet innan hon såg honom. Det small mot rutorna i den lilla lägenheten i Malmö, och när dörren öppnades stod Adam där, blöt om axlarna, med en blick som redan sagt allt han inte hunnit uttrycka i ord. Hon drog honom in, fingrarna hittade genast knapparna i hans skjorta.

Han doftade regn och något varmt, något som var bara hans. Deras första kyss var trevande, den andra otålig. Han förde henne mot väggen med en hand i hennes nacke, den andra sökte sig under tyget vid hennes midja.

"Du har väntat," viskade han mot hennes hals.

"För länge," svarade hon och drog honom närmare.

Kläderna föll som om de aldrig hört till kropparna som bar dem. Ljuset från gatlyktan utanför kastade skuggor över huden när han lyfte henne mot köksbänken, hennes ben slöt sig runt honom. Varje beröring var en fråga, varje svar ett djupare andetag.

De rörde sig långsamt till en början, som om de ville minnas varje sekund, sedan snabbare när otåligheten tog över. Regnet fortsatte att trumma mot fönstret, en rytm som följde deras egen. Hon viskade hans namn som en bön, han svarade med hennes, om och om igen, tills världen utanför försvann helt.

Efteråt låg de tysta, hans hand vilande på hennes bröstkorg, kännande hennes hjärta lugna sig. Regnet hade avtagit till ett stilla sus.

"Stanna," sa hon.

Han log mot hennes hår. "Jag har ingenstans att vara." 

Utanför tände staden sina ljus, en efter en, medan de två låg kvar i mörkret, varma och sammanflätade, ovetande om att natten knappt börjat.