Pianostämmarens sista sträng

Tove kom med regn i håren och en läderväska som luktade olja och filt. Herrgårdens salong stod tom sedan årtionden, och mitt på golvet, under ett dammigt lakan, väntade flygeln.

Gustaf, som ärvt huset och inte kunde spela en ton, höll upp dörren och sa ingenting. Hon lyfte av tyget. Svart lack, tyngd av tid, glimmade i skenet från fönstret.

Hon började med de djupaste tonerna. Varje slag fyllde rummet med ett mörkt, vibrerande brum, och hon lutade sig fram med örat nära strängarna, ögonen slutna. Han stod kvar vid väggen och märkte hur hennes nacke böjde sig, hur en lös hårslinga följde pulsen vid halsen.

Timmarna gick. Regnet tätnade. Hon arbetade sig uppåt genom tonerna, och när hon bad honom hålla nere en tangent steg han fram och ställde sig bakom henne. Hans hand vilade vid hennes, och ljudet som steg ur instrumentet var plötsligt rent.

Hon lät handen ligga kvar. Värmen från hans handflata sipprade genom hennes knogar, uppför armen, ner längs ryggraden. Hon vände sig på pallen utan att resa sig, och han hamnade mellan hennes knän, med flygelns kant mot höften.

Kyssen var långsam, nästan prövande, som en ton som söks tills den sitter. Hennes fingrar fann hans krage, hans händer hittade hennes midja och lyfte henne upp på locket, där lackens kyla mötte hennes lår. Strängarna darrade svagt under henne vid varje rörelse, en ofrivillig harmoni som följde deras andning.

Kläderna föll en efter en, hon helt utan brådska, han med ett allvar som nästan gjorde ont. Hud mot hud, svart lack mot blek rygg, och under dem sjöng rummet i toner ingen hade komponerat.

Sent på natten satt de på golvet med lakanet över axlarna.

Flygeln var stämd. Det var inget annat som var det.