Loggbok från Hallsören

Tisdag, vecka 41

Vinden har vänt åt nordost. Ersättaren kom med postbåten i eftermiddags: Sigrid, trettio, med en sjökortsrulle under armen och ett sätt att se på havet som om det skulle svara henne. Jag visade henne trappan, hundratolv steg. Hon räknade dem högt.

Onsdag

Storm. Vi satt i lanternan hela natten och höll koll på linsen medan fyrljuset sopade över vattnet. Hon hade tagit av sig stövlarna och dragit upp fötterna på bänken. Jag märkte att jag tittade på hennes anklar oftare än på barometern.

Torsdag

Strömmen gick klockan två. Jag fick klättra upp med handlykta, och hon höll i stegen. När jag kom ner stod hon så nära att jag kände värmen genom hennes tjocka tröja. Ingen av oss flyttade sig. Hon lade handen mot mitt bröst, precis där hjärtat slog hårdast, och log som någon som fått ett svar.

Fredag

Det här skriver jag mest för att minnas det. Vi tog oss ner till köket, där kaminen fortfarande höll sig varm. Hon drog tröjan över huvudet i skenet från elden, och jag glömde bort allt jag någonsin kunnat om navigation. Hennes hud smakade salt efter dagens vind. Vi lade oss på mattan framför spisen, långsamt, med havet dundrande mot klippan under oss, och hon rörde sig över mig i samma takt som vågorna slog in. Hennes hår föll som ett förhänge runt våra ansikten.

Lördag

Lugnt väder. Fyren lyser som den ska. Jag har ändrat schemat så att vi har samma pass.

Söndag

Postbåten kommer i morgon. Jag har inte meddelat att jag behöver ersättare. Jag misstänker att inte hon heller har gjort det.