Ångan som dolde allt

Bastun var het och tyst när Frida klev in, ångan redan tät efter att hon hällt vatten över stenarna. Hon hade knappt hunnit sätta sig innan dörren öppnades igen och Viktor steg in, en handduk lindad löst runt höfterna, blicken redan fäst vid henne genom det disiga ljuset.

Han satte sig bredvid henne på den varma träbänken, så nära att deras axlar rörde vid varandra. Svetten hade redan börjat pärla på hennes hud, och han förde ett finger längs hennes nyckelben, följde en droppe nedåt mellan brösten medan hon höll andan. Värmen i rummet blandades med värmen mellan dem, gjorde varje beröring mer intensiv.

Han drog bort handduken som täckte henne, lät blicken vandra innan händerna följde efter. Hon vände sig mot honom, drog undan hans handduk i sin tur, och kysste honom djupt medan hennes hand fann honom redan redo för henne. Ångan omslöt dem som en gardin, dolde dem från allt utom varandra.

Han lyfte henne mot sig, benen slöt sig runt hans midja, och han förenade dem mot den varma träväggen med en rörelse som fick henne att ropa till i det tomma rummet. Höfterna arbetade i takt, huden hal av svett, varje stöt djupare än den förra. Hon grep tag i hans axlar, mötte varje rörelse med egen kraft, otålig efter mer.

Värmen och ångan gjorde allt intensivare, snabbare, tills hon kände vågen bygga sig inifrån och sprida sig genom hela kroppen. Han följde strax efter, kroppen spänd mot hennes i ett sista djupt stöt innan de båda föll samman, darrande och andfådda i den kvävande hettan.

De blev kvar så, hud mot hud, medan ångan sakta lade sig omkring dem och stenarna fortsatte att avge sin värme i tystnaden.