Trappstegen till natten

Klockan var långt över midnatt när Alice och Tobias äntligen var ensamma, gästerna hade gått för länge sedan men samtalet dem emellan hade dragit ut på tiden, laddat med blickar som sagt mer än orden. Han följde henne mot trappan upp till sovloftet, hans hand i nedre delen av hennes rygg.

Vid tredje trappsteget vände hon sig om, mötte honom i ögonhöjd för första gången på hela kvällen, och kysste honom innan han hann säga något. Han svarade genast, drog henne mot sig med händerna om hennes midja, kände hennes fingrar gripa tag i hans hår. De blev stående där, halvvägs upp, oförmögna att vänta längre.

Han lyfte henne mot väggen bredvid trappan, hennes ben slöt sig runt honom medan hans händer arbetade sig under klänningen, fann huden som väntat hela kvällen på hans beröring. Hon rev i hans skjorta, fick loss knapparna en efter en, otålig efter mer kontakt, mer värme mellan dem.

De tog sig till slut upp för de sista stegen, kläder som föll längs vägen, tills de nådde sängen och föll ner tillsammans, skrattande mot varandras hud innan skrattet övergick i tyngre andetag. Han förenade dem med en långsam rörelse som fick henne att böja ryggen, gripa tag i lakanet, viska hans namn i mörkret.

Rytmen steg snabbt, driven av kvällens uppdämda spänning, höfter som möttes gång på gång medan rummet fylldes av ljud de inte längre brydde sig om att dämpa. Hon kände vågen bygga inifrån, sprida sig genom hela kroppen tills den brast, och han följde henne dit strax efter med ett sista djupt stön.

De låg kvar tätt sammanflätade, hjärtan som sakta lugnade sig, medan natten fortsatte utanför fönstret, ovetande om allt som just hänt innanför väggarna.