Bärplockarna

Augustikvällen var seg av värme när Frida kom upp till blåbärsskogen med två hinkar och en hatt hon inte hade behövt. Vid stigens slut stod Jonas redan, blåfärgad om fingrarna och med en gren bärris i håret som han inte märkt.

De plockade i varsin ände av backen. Mygg, lugn, ljudet av bär mot plåt. Så småningom hade de närmat sig varandra utan att någon sagt ett ord om det, och när hon sträckte sig efter en tuva som han också hade siktat på möttes deras händer i ris och blå saft.

Han förde hennes fingrar till sin mun och smakade av dem. Hon höll andan.

Mossan under tallarna var mjuk och sval mot hennes rygg när hon lade sig. Hans mun smakade sötma och jord. Hon drog upp hans skjorta över huvudet, och han knäppte hennes blus med blå fingeravtryck på varje knapp, så att hennes hud fick fläckar som om hon hade målats. Solen sipprade ner i skärvor mellan grenarna, och hennes ben slöt sig om honom. De rörde sig långsamt, med mossa i håret och doften av tallbarr, tills hon grep om hans axlar och skogen försvann i ett enda utdraget ljud.

Hinkarna stod orörda vid stigen. En svamp hade redan börjat växa vid den ena.

“Vi har inte plockat något”, sa hon.

“Det kommer fler bär”, sa Jonas, och torkade en blå fläck från hennes haka.