Väggen mellan oss

Noor: Hörde du det där?
Tobias: Strömmen gick i hela huset. Jag sitter i mörkret med en stearinljus och en halv pizza.
Noor: Jag hör din stol skrapa. Du sitter vid väggen. Tobias: Du sitter också vid väggen.
Noor: Tre år har vi bott granne. Jag vet vilken musik du lyssnar på när du diskar.
Tobias: Och jag vet att du sjunger falskt i duschen. Jag har aldrig sagt något.
Noor: Det var snällt.
Tobias: Det var inte snällt. Jag gillar det.
Noor: Jag lägger handen mot väggen nu. Den är varm där din radiator går.
Tobias: Jag lägger min där. Känner du något?
Noor: Nej. Men jag skulle vilja.
Tobias: Dörren är olåst hos mig.
Noor: Jag står redan i trapphuset. Hör du fotsteg?
Tobias: Jag hör att du andas snabbt utanför min dörr.
Noor: Jag är framme.

Hon kom in med ljuset i handen, och han stod så nära att lågan darrade i hans andedräkt. Ingen sa något mer. Hon ställde ner stearinljuset på hyllan, och hans händer hittade hennes midja, som om de känt den länge.

De kysstes mot hallens vägg, samma vägg som skilt dem åt i tre år. Hans tröja hamnade på golvet, hennes kofta över stolen, och hon log mot hans hals när hon kände att hjärtat slog lika hårt där som hennes eget. Sängen var rufsig och svalare än hon trott. Han drog henne över sig, långsamt, och hennes hår föll över hans ansikte medan ljuset från lågan darrade på taket. De rörde sig tyst först, sedan inte alls, med huden het mot huden, tills hon höll andan mot hans axel och han sa hennes namn som en fråga som redan fått svar. Strömmen kom tillbaka klockan fyra. Kylskåpen brummade, lamporna tändes.

Tobias: Jag har ett problem.
Noor: Vad då?
Tobias: Du ligger bredvid mig och jag skriver ändå.