Viskande tolk

Tolkkabinen var byggd för en person. Vi var två, jag och Leon, och mellan oss fanns en mikrofon, en karaff vatten och en fläkt som inte orkade med sommaren.

Konferensen om hamnlogistik gick in på sin sjunde timme. Jag översatte från franska till svenska, han från tyska, och när det var hans tur att tala lutade jag mig tillbaka och lyssnade på rösten som fyllde mina hörlurar. Den var mörk och lugn. Jag hade hört den hela dagen utan att se på mannen den tillhörde.

Nu såg jag på honom. Han hade slagit av mikrofonen under en paus och satt kvar med blicken på mina händer.

“Du darrar när du översätter siffror”, sa han.

“Det gör jag inte.”

Han tog min hand ändå, vände upp handflatan och lät tummen dra en långsam cirkel över den. Därute talade en man om containervikter. Här inne gick all luft åt att vara tyst.

Jag kysste honom först, hastigt, innan förnuftet hann före. Glasrutan mot salen var ensidig, hade han sagt på morgonen, men jag drog ändå för den lilla gardinen med fingertopparna. Hans händer fann min kavaj, sedan blusens knappar, och han gjorde det med samma omsorg som han hittade rätt ord. Jag satte mig på bordet bland blocken och hans anteckningar, och papper gled till golvet utan att någon plockade upp dem.

Vi rörde oss sakta, med munnarna tryckta mot varandras axlar, för varje ljud kunde nå hörlurarna i salen om en knapp stod fel. Det gjorde allt värre och allt bättre. Hans andetag kom i korta, tyglade stötar mot min hals. Jag höll i hans skjorta med båda händerna och räknade inte längre något alls.

Efteråt rättade vi till kläderna i tystnad. Röda lampan tändes.

“Vi är tillbaka på franska”, viskade han.

Jag översatte nästa mening felfritt. Det var det enda jag gjorde rätt hela eftermiddagen.