Hyrbilen till Kiruna

Det fanns en enda bil kvar på uthyrningen, en rostig Volvo med trasig radio, och Maja fick dela den med en främling som också skulle norrut. Han hette Oskar, hade en gitarrlåda på baksätet och körde med ena handen på ratten som om vägen var hans.

De hade åtta timmar framför sig och ingenting att prata om, så de pratade om allt. Om föräldrar, om bröd, om vilken typ av tystnad som är värst. När solen sjönk bakom tallarna och bensinmätaren började blinka stannade han vid en mack som hade stängt för säsongen, och motorn tickade sig sval i tystnaden.

“Vi sover här”, sa han. “Det blir tio minusgrader.”

Hon kröp över till baksätet med filten, och han lade sig mittemot med gitarrlådan som skiljevägg. Den varade i ungefär en kvart. Sedan sköt hon undan den med foten, och metallspännena klirrade mot golvet.

Bilen var liten, och det gjorde allt enkelt. Hans knä mot hennes. Hennes hand som letade sig in under hans tröja och fann värmen där, bröstkorgens jämna lyft. Rutorna immade igen, så att världen utanför försvann, och hon ritade ett hjärta i imman med fingret, bara för att se honom skratta.

Han kysste henne som man dricker något varmt efter en lång kyla. Jackorna blev täcken, tröjorna blev kuddar, och bensinlukten och gammalt läder följde med överallt. Hon satt grensle över hans lår, hans händer hårt om hennes höfter, och hela bilen gungade svagt på sina fjädrar, en rörelse som föll in i deras egen takt. Hon bet i hans axel för att inte låta, och misslyckades.

Morgonen kom blå och stilla. Frosten satt tjock på insidan av rutan.

“Vi tar sovvagn nästa gång”, sa Oskar.

“Nästa gång”, sa Maja, och startade bilen själv.