Sista låten före gryningen

Jag har sänt nattradio i sju år och aldrig haft en gäst som sitter så tyst som Kasper. Han är ljudtekniker från Umeå, inhoppare, och han sitter på andra sidan glaset med hörlurarna runt halsen och blicken på mina händer.

Klockan är kvart över tre. Studion luktar gammal kaffekopp och varm elektronik. Jag drar ner mikrofonen mot munnen och läser det sista trafikmeddelandet för natten, och när jag tittar upp har han redan rest sig. Dörren mellan rummen glider upp med ett mjukt ljud.

Han ställer sig bakom min stol. Jag känner värmen från honom innan han rör mig, sedan hans händer på mina axlar, tummarna som följer muskelsträngarna i nacken. Låten som spelas är sju minuter lång. Jag räknar dem inte.

Den röda lampan släcks. Jag vänder stolen, och hans ansikte är så nära att jag ser lampornas färger i hans ögon, grönt och bärnsten. Min tröja har glidit ner över ena axeln. Han kysser den, långsamt, och sedan min hals, och jag hör mig själv andas ut i ett ljud som ingen lyssnare någonsin fått höra.

Mixerbordet är svalt under mina händer när han lyfter upp mig. Reglagen trycker mot låren, och han skrattar lågt mot min hud, för jag har ofrivilligt satt ett spår på full volym i hörlurarna som hänger runt hans hals. Vi låter det vara. Hans skjorta, min tröja, kläderna landar på de grå studiomattorna. Han rör sig med en lugn säkerhet, som någon som vet exakt hur man lyssnar, och jag böjer mig mot honom med fingrarna i hans hår tills musiken i hörlurarna inte längre går att skilja från min egen puls.

Låten tar slut. Någonstans i taket klickar en timer.

Morgonsändningen börjar sex. Vi hinner städa undan det mesta.