Kostymen måste passa

Du står på pallen i Idas ateljé, tre dagar före premiären, med armarna rakt ut och en nål mellan hennes läppar. Rummet är fullt av tyger på bockar, och en ensam strålkastare lyser upp den röda sammeten som ska bli din rock. Teatern har tömts. Bara ni två finns kvar, och symaskinens tickande ur värmen.

Hon går ett varv runt dig. Måttbandet ligger kallt över din axel, sedan runt bröstkorgen, och hon drar åt det så att du känner din egen andning mot det. Hennes ansikte är nära, uppmärksamt och sakligt. Ändå blir din hals het.

“Stå still”, säger hon.

Du försöker. Hon knäpper upp två knappar för att se hur kragen faller, och hennes knogar glider över din hud. Nålen flyttas från hennes mun till kudden vid handleden. Hon böjer sig för att mäta insidan av benet, och du ser hennes nacke, hur ett hårstrå har lossnat och ringlar mot kragbenet.

När hon reser sig är hon så nära att du känner doften av krita och bomull. Ingen av er säger något. Hon lägger handflatan mot ditt bröst, som för att kontrollera att tyget ligger rätt, och stannar där tills hon känner hur hjärtat slår.

“Det här sitter inte alls bra”, viskar hon, och drar rocken av dina axlar.

Sammeten glider till golvet. Du lyfter henne upp på sybordet bland snitt och stickor, och hon drar dig närmare med fötterna bakom dina knän. Hennes förkläde faller, sedan hennes tröja, och ljuset från strålkastaren lägger gult över hennes nyckelben. Du kysser henne där, sedan längre ner. Hon spänner sig mot dig, hård och mjuk på samma gång, och fingrarna gräver sig fast i ditt hår. Ni rör er långsamt, i takt med ett tyg som spänns, tills hon biter sig i läppen och rummet blir alldeles vitt.

Premiären går vägen. Rocken sitter perfekt, men du bär den lite för försiktigt. Det finns en nål kvar i fållen, och den vill du inte glömma.