Kallbadet

Havet låg alldeles stilla den morgonen, och bryggan var tom förutom Siv, som stod i badrock med handduken över armen. Hon hade kommit hit varje söndag i tio år. Den här gången fanns en man vid stegen, Henrik, nyinflyttad, med blå läppar och ett skratt som inte riktigt ville bära.

Han sa att han ångrade det redan. Hon sa att alla gjorde det vid den första stegpinnen.

De klev i samtidigt. Kylan slog igenom henne som ett ljud, och hon hörde honom flämta bredvid sig, nära, så nära att vattnet mellan dem knappt hann bli kallt. Hans axel snuddade hennes. Ånga steg från deras hud när de kom upp igen, och i det skarpa morgonljuset såg hon hur vattendroppar följde hans nyckelben ner mot bröstet.

Bastun låg tjugo steg bort. Hon öppnade dörren utan att fråga, och han följde efter. Värmen vällde över dem, tung av tjära och björkved. Hon satte sig på den övre bänken, han på den nedre, med ryggen mot hennes knän. Hon lät fingrarna vila i hans blöta hår. Han lutade huvudet bakåt mot henne och blundade.

Det var hon som böjde sig ner. Hans mun var sval och smakade salt, och badrocken gled av hennes axlar utan att någon ville hindra den. Han vände sig på bänken, drog henne ner mot sig, och träet var hett under hennes lår, hans händer ännu kalla mot hennes midja. Den skarpa skillnaden fick henne att rysa. De rörde sig sakta, bländade av ånga, med svett och havsvatten blandat på huden, tills hon tryckte pannan mot hans axel och höll andan.

Utanför började en mås skrika. Siv hällde en skopa vatten på kamin­stenarna, och sprakandet dränkte allt annat.

“Nästa söndag?” frågade han.

“Tidigare”, sa hon.