Lånat mot ränta

Kvällen då Dagny kom för att stämma av bokslutet var kontoret redan nästan tomt. Bara lampan över Axels skrivbord brann, och hans slips hängde över stolsryggen som en kapitulation.

Hon la mappen framför honom och sa att siffrorna inte gick ihop. Han svarade att det visste han, och att han hade väntat på henne just därför.

Det började med något så litet som att hon böjde sig fram över hans axel för att peka på en rad. Hennes hår föll mot hans kind. Han satt blickstilla, och hon kände hur tystnaden spändes som ett rep mellan dem. Hon pekade inte längre på någon rad.

“Dagny”, sa han, och det var allt, men namnet lät annorlunda i hans mun än det någonsin gjort i möten.

Hon gick runt skrivbordet och satte sig på kanten, så att papperen knastrade under henne. Hans händer fann hennes knän och vilade där, tveksamt, som om han väntade på ett kvitto. Hon lutade sig ner och kysste honom, och kontoret försvann, kopiatorn, den blinkande routern, regnet mot fönstret. Hennes blus gled upp över hans fingrar, och hans skjorta gav efter knapp för knapp under hennes otåliga händer. Hud mot hud, varm mot sval, och skrivbordsskivan under henne kändes plötsligt som det mest ärliga ställe i byggnaden. Han höll om henne med ett allvar hon aldrig sett i någon budgetgenomgång, och hon slöt benen om hans midja och drog honom närmare, tills ingen av dem längre försökte vara tyst.

Efteråt satt de kvar bland utspridda pärmar, hennes huvud mot hans bröst.

“Siffrorna”, sa hon till slut.

“Jag fixar dem i morgon”, sa Axel. “Fast jag tror att jag glömmer hur.”