Ventilationsschaktet

Hissen stannade mellan sjunde och åttonde våningen klockan kvart i tio. Alva stod med ryggen mot spegeln, Mikael mot dörren, två kollegor som delat kontorskorridor i fyra år utan att någonsin vara ensamma.

Nödbelysningen gjorde allt gult och mjukt. Han tryckte på larmknappen, och en röst lovade att tekniker var på väg inom en timme. Han tackade, och sedan blev det tyst i en timme.

Hon la märke till att han hade lossat slipsen. Han märkte att hon hade tagit av sig skorna. Luften blev varm, tät, full av små rörelser. När hon tappade sin nyckelknippa och de båda böjde sig efter den stötte pannorna samman, och ingen av dem drog sig undan.

Hon kysste honom, och spegeln bakom henne la sig som en andra vägg av dem. Hans händer gled under hennes kavaj, hennes fingrar hittade skjortans nedersta knapp och arbetade sig uppåt, och han lutade huvudet mot hissväggen med ett ljud som var halvt skratt, halvt suck. Metallen var sval mot hennes rygg när han lyfte henne, och handledens räcke tryckte mot hennes höft. De rörde sig sakta, med pannorna mot varandra, tysta för att kamerorna i taket inte skulle få mer än de redan fått.

Spegeln visade dem båda. Hon såg på det en stund, sedan slöt hon ögonen.

Hissen ryckte till klockan tjugo över elva. De hann knäppa fyra knappar av sju.

Teknikern frågade om alla var oskadda.

“Mer eller mindre”, sa Mikael.

Alva sa ingenting. Hon sparade bara den gula timmen någonstans för sig själv.