Glasblåsarens andedräkt

Du kommer till hyttan i Orrefors en tisdagskväll för att köpa en vas, och Nils står redan vid ugnen med ett rör i handen och glöd i ansiktet. Verkstaden är tom. Elden ryter lågt bakom luckan, och luften skakar av hetta.

Han frågar om du vill se hur det går till. Du nickar. Han doppar röret i smältan, vrider det långsamt och räcker det åt dig. Dina händer lägger sig över hans, och tillsammans blåser ni en klump glödande glas till en klocka som sväller och mognar mellan er.

Det är hans andedräkt du känner mot din kind, inte värmen från ugnen. Du märker det först när bubblan är färdig och ingen av er flyttar sig.

Han lägger röret på sitt stöd. Svetten har gjort hans linne mörkt vid kragen, och du följer en droppe med blicken från örat ner över halsen. När du tittar upp ser han redan på dig.

Kyssen smakar sot och salt. Han lyfter dig upp på arbetsbänken, där träet är slitet och varmt efter dagens arbete, och dina fingrar drar upp hans linne över huvudet. Hans hud är het som ugnens kant. Din blus ges bort utan ett ord, och hans läppar följer samma väg som droppen nyss gick, hals och nyckelben och längre ner. Du drar honom mot dig med fötterna bakom hans ben. Ni rör er långsamt, med glöden som lägger orange över väggarna, tills du biter honom i axeln och hela hyttan tycks andas ut.

Den färdiga klockan har svalnat i kylugnen när du lämnar honom. Nils lägger den i en kartong utan att fråga vad du tänkt betala.

“Kom tillbaka på torsdag”, säger han. “Då gör vi en till.”