Tvättstugan klockan två

Cecilia hade bokat natten för att slippa folk. Maskinerna i källaren dånade och snurrade, och luften var varm och söt av sköljmedel. På bänken vid torktumlaren satt Hampus och väntade på sin egen omgång, barfota, med en tidning han inte läste.

Ingen av dem sa något på en lång stund. Hon vek handdukar. Han tittade på hennes händer. Det fanns något nästan obscent i hur hon slog ut varje tyg och strök det rakt mot bröstet, och han kände att hans mun blev torr.

Torktumlaren pep till. Hon böjde sig för att öppna luckan, och värmen slog emot hennes ansikte och lyfte håret från halsen. Han var plötsligt bakom henne, så nära att hon kände hans andedräkt i nacken. Hon lutade sig bakåt mot honom utan att vända sig.

Hans händer fann hennes midja under den stora tröjan. Huden där var varm av tumlaren och av henne själv. Hon vände sig om, och kyssen smakade pepparmint och sömn. Hon hoppade upp på den vikta bänken bland nytvättade lakan, mjuka och doftande, och drog honom mellan sina knän. Kläderna föll en efter en på det kalla klinkergolvet, och maskinernas dån täckte varje ljud hon gjorde.

De rörde sig långsamt, med lakan under sig och ångan från de torkande plaggen runt sig som en ljum dimma. Hennes ben höll honom nära, hans läppar följde hennes axel, och trumman bredvid dem gick sitt jämna varv, varv efter varv, tills hon tryckte ansiktet mot hans hals och allt blev stilla.

Klockan tre hängde de ihop i en filt av frottéhanddukar, och hans tvätt hade för länge sedan blivit kall.