Mörkret som förenade dem

Strömmen hade gått i hela kvarteret, och ljuset från ett enda stearinljus kastade långa skuggor över väggarna i lägenheten. Nora satt hopkrupen i soffan när Simon kom in med ljuset i handen, hans ansikte halvt dolt i den flackande skenet, halvt framträdande.

Han satte ner ljuset på bordet och satte sig bredvid henne, så nära att hon kände värmen från hans kropp trots att de inte rörde varandra än. Hans hand fann hennes kind, förde den mot sig, och kysste henne långsamt, utan brådska, som om mörkret gett dem tillstånd att glömma tiden.

Hon klättrade upp i hans knä, benen på var sida om honom, och kände hans händer glida uppåt längs hennes lår, under kjolen, mot höfterna. Han drog henne närmare, kysste hennes hals medan hans fingrar arbetade sig under linnet, fann huden därunder, varm och redo för hans beröring.

De klädde av varandra i skenet från det enda ljuset, långsamt, njutande av att varje plagg som föll avslöjade mer av det de båda väntat på. Han lyfte henne, bar henne mot sovrummet där mörkret var tätare, bara ljusets svaga sken som följde genom den öppna dörren.

Han lade ner henne på sängen, kroppen ovanpå hennes, och de förenades i en rörelse som fick dem båda att flämta till. Höfterna rörde sig i takt, långsamt först, sedan snabbare när otåligheten tog över. Hennes naglar grep tag i hans rygg, hans mun fann hennes bröst, och rummet fylldes av viskade namn och tunga andetag.

Vågen steg inifrån dem båda samtidigt, byggdes upp genom varje stöt tills den brast och lämnade dem skälvande, sammanflätade i mörkret. Ljuset på bordet i vardagsrummet flämtade fortfarande, ovetande om allt det upplyst utan att synas.