Kajaken i dimman

Jag, Selma, tyckte att dimman var ett dåligt tecken. Vi hade paddlat ut från Utklippan i gryningen, och nu syntes inte ens fören. Bara vatten som luktade tång, och Viktors åra som doppade i takt med min, någonstans bakom.

Jag, Viktor, hörde henne andas före jag såg henne. Hon lade till vid den lilla kobbens berghäll och steg upp i bara tröjan, hårstråna klistrade vid pannan av fukt. Jag förtöjde båda kajakerna och kände stenen varm under fötterna, trots allt grått runt omkring.

Jag minns inte vem som sa något först. Kanske ingen. Jag vet bara att Viktor räckte mig termosen och att våra fingrar låg kvar på varandra längre än koppen krävde. Hans händer var kalla och saltstrimmiga. Jag tryckte dem mot mina kinder, sedan mot halsen, och han drog in luft genom tänderna.

Hon smakade kaffe och hav. Jag drog av henne tröjan försiktigt, som man öppnar något man är rädd ska försvinna, och dimman la sig över hennes axlar som en tunn sjal. Berget var skrovligt under ryggen när hon drog mig ner, och jag tänkte att skrovligt var rätt ord för hela morgonen.

Jag lät honom hitta sin egen rytm. Först långsam, som paddeltagen ute på det släta vattnet, jämn och tålmodig. Sedan djupare. Måsar skrek någonstans ovanför oss, osynliga, och jag grävde naglarna i hans rygg tills stenen och han och jag var samma värme. Vågorna slog mot skrovet av kajakerna i sällsynta, lata klunk.

Efteråt låg vi kvar och lyssnade. Dimman sprack långsamt, och först syntes en strimma av solen, sedan själva fyren, vitrödrandig på sin udde.

Jag trodde att vi skulle paddla hem tysta. Hon skrattade istället och sa att vi borde ta omvägen.