Isfiskarens lilla stuga

Du hör isen innan du ser den, ett lågt sjungande ljud långt under skorna, som en cello någon glömt i sjön. Stugan står ensam mitt på Åsnen, tjärsvart mot en himmel som blivit lila av kyla. Mattias har redan fått kaminen att glöda när du kryper in genom den låga dörren.

Det är trångt. Två pallar, ett borrhål i golvet, en termos som ångar. Dina kinder bränns av kontrasten, och du drar av vantarna med tänderna medan han ser på. Han säger ingenting. Fiskespöet står glömt mot väggen, linan hänger rakt ner i det svarta vattnet.

Värmen kommer i vågor. Först de frusna fingrarna, som han tar mellan sina händer och blåser på, långsamt, tills andedräkten smakar kaffe och rök. Sedan jackan som glider av dina axlar, mössan som hamnar på golvet, håret som faller fram. Fönstret immar igen, och snart är världen utanför borta, bara stearinljuset och hans ansikte kvar, rött av kamineldens sken.

Du sitter grensle över hans knän på den sköra pallen. Den knarrar, ni skrattar tyst, sedan slutar ni skratta. Hans mun hittar halsen under örat, där huden fortfarande är kall, och den kylan smälter mot hans läppar som snö mot en handflata. Fleece mot ull, tjocka lager som ska bort ett efter ett, varje plagg ett litet tålamodsprov. När huden äntligen möter hud andas ni ut samtidigt.

Under er sjunger isen igen. Han håller om dig hårdare, och rytmen mellan er blir långsam och djup, som något som rör sig i vattnet under golvet. Värmen samlas i ryggraden, stiger, tills du måste bita i hans axel för att inte ropa ut över hela sjön.

Efteråt ligger ni hoprullade under hans jacka. Linan ryckte till en gång i det sista, men ingen av er brydde sig.