Planetariet håller öppet sent

Du som lyssnar i hörlurarna, sätt dig i den tredje stolen från vänster. Luta ryggstödet bakåt. Kupolen ovanför dig är ännu bara mörkgrå betong, men det ändras när jag räknar till tre.

Tre.

Stjärnorna tänds en efter en, först Vega, sedan hela Svansen. Stolen bredvid din är upptagen. Agnes sitter där, och hon har inte sagt ett ord sedan biljettkön. Hon doftar vaniljtvål och kall luft från gatan. Hennes arm vilar mot din på armstödet, och ingen av er flyttar den.

Jag ber dig nu att titta rakt upp. Det finns människor som sagt att Vintergatan liknar en sträng av mjölk över himlen. Låt blicken följa den, långsamt, så som hennes fingrar följer din handled just nu. Du märkte det inte först. Nu märker du ingenting annat.

Rösten i hörlurarna fortsätter lugnt, men det är inte den som får dig att andas djupare. Det är hennes knä som lutar mot ditt, hennes hand som glider in under din jackkant och vilar mot revbenen, varm genom tröjan. Mörkret är nästan fullständigt. Planeten Mars går upp i öster, rödaktig och tålmodig.

Jag nämner att nästa del av programmet varar i nio minuter. Det är gott om tid, och rummet är tomt förutom er två.

Du vänder ansiktet mot henne. Hennes mun möter din halvvägs, mjuk, med smak av pepparmint. Stolarna knarrar när ni flyttar er närmare, och de breda ryggstöden gömmer er helt. Tröjor dras upp, blixtlås ger ifrån sig sitt lilla ljud, och över era huvuden dras en komet i långsam båge. Hon andas mot din hals, tungt, ojämnt, och du håller om henne medan himlen snurrar runt er.

Sista stjärnan slocknar för kvällen. Lamporna tänds sakta.

Tack för att du lyssnade. Utgången är till höger, men ni kan ta er tid.