Växthuset i augusti

Tisdag, 21.40. Skriver detta med jord under naglarna och bultande puls, så ursäkta handstilen.

Grannen Petra kom över för att låna sekatören. Det var trettiotvå grader inne i växthuset, luften tjock av tomatblad, den där gröna, bittra doften som fastnar i håret. Hon stannade i dörröppningen och sa att hon aldrig förstått hur jag stod ut därinne. Jag sa att man slutar märka värmen när man har något att göra.

Det var inte sant. Jag märkte allt. Hur hennes linne klibbade mot ryggen. Hur en svettdroppe rann från örat ner längs halsen och försvann under bandet. Hur hon räckte upp armen mot en kvist och höften följde med, bara en liten vridning.

Jag fick låtsas kontrollera klasarna bakom henne. Ett finger rörde vid hennes handled, kanske av misstag. Hon drog inte undan den.

Allt gick långsamt efter det. Mina händer fann hennes midja under det fuktiga tyget. Hon lutade sig bakåt mot mig, och en mogen tomat släppte från stjälken och landade mjukt i jorden. Kondensen rann nerför glasväggarna i långa, tunna strimmor. Utanför hade kvällen blivit blå, och inne hos oss fanns bara ånga, hud och det dova surrandet av en humla som fastnat under taket.

Hon vände sig om. Hennes läppar smakade salt och något sött, kanske jordgubbar från fikat. Vi sjönk ner på de upp- och nedvända hinkarna, sedan på de varma kakelplattorna, och jag minns hur hennes hår fastnade i en ranka och hur vi skrattade tyst, andfådda, medan resten gick över i något djupare och tystare.

Torsdag. Petra har lämnat tillbaka sekatören. Hon sa att hon behöver låna den igen på söndag.

Jag har inte klippt en enda kvist sedan dess.