Andra personen, sent i natten

Du hör honom innan du ser honom, nycklarna som klirrar mot bordet i hallen, stegen som närmar sig sovrummet där du legat vaken och väntat längre än du velat erkänna. Dörren öppnas sakta. Han tror du sover.

Du är inte det.

Täcket glider åt sidan när han lägger sig, och du känner hans kalla händer mot din rygg, en ursäkt mumlad mot din nacke. Du vänder dig inte om genast. Låter honom undra, låter tystnaden dra ut på tiden tills han själv bryter den, läpparna mot din axel, frågande utan ord om du är vaken.

Du svarar med att trycka dig bakåt mot honom.

Det räcker. Hans hand hittar din höft, drar dig närmare, och du känner honom redan redo mot din rygg. Ingen brådska än. Bara händer som utforskar det som blivit bekant men aldrig tråkigt, fingrar som hittar samma platser de alltid hittar, fast varje gång som om det vore första gången.

Du vrider dig till slut, möter honom i mörkret där ni båda bara är konturer, andetag, värme. Kläderna som fortfarande finns kvar försvinner utan ord, ett samarbete ni övat upp under år tillsammans. Han förenar er med en rörelse långsam nog att få dig att hålla andan, snabb nog att få dig att glömma klockan som visar hur sent det är.

Rytmen ni hittar är gammal och ny på samma gång. Han vet var din andning förändras. Du vet när hans grepp hårdnar. Ingen behöver säga vad som fungerar; kropparna kommer ihåg åt er.

Mot slutet håller du honom hårdare, han dig hårdare, tills vågen som byggts genom hela dagens väntan bryter samtidigt hos er båda, tyst i det mörka rummet, bara lakan som prasslar och andetag som sakta lugnar sig.

Han somnar snabbt efteråt. Du ligger kvar en stund, lyssnar på hans hjärta, innan sömnen tar även dig.