Fel nummer, ändå

Klockan var kvart över elva, och telefonen lyste i mörkret med ett nummer jag inte kände igen. Jag svarade mest av ren nyfikenhet.

“Är det Marcus?” sa en kvinnoröst, låg och lite sömnig.

Jag sa att det inte var det. Hon blev tyst en sekund, sedan skrattade hon, ett varmt, litet skratt som kröp ända in i örat. Hon sa att hon ursäktade, att hon hade ringt fel efter ett glas vin för mycket. Jag borde ha lagt på. Jag låg kvar, med täcket upp till hakan.

“Vad gör du, då, när du inte blir uppringd av främlingar?” frågade hon.

Jag sa att jag låg i sängen. Hon sa att hon också gjorde det. Det prasslade när hon vände sig, och jag hörde hur lakanet gled mot hud. Hennes röst sänktes ett snäpp, nästan en viskning. Hon sa att hon hade tagit av sig strumporna, att golvet hade varit kallt men att sängen var varm, och jag märkte att jag hade slutat andas ordentligt.

“Berätta något,” sa hon. “Vad som helst. Din röst är fin.”

Jag berättade om dagen, om ingenting, och hon lyssnade, och mellan meningarna hörde jag hennes andetag bli långsammare, djupare. Jag frågade vad hon hade på sig. Hon dröjde med svaret, och det dröjandet var värre än något hon kunde ha sagt. Sedan sa hon det, mjukt, ord för ord, och jag höll telefonen tätt mot örat som om det kunde föra henne närmare.

Vi pratade tills mitt eget andetag lät lika tungt som hennes. Hon viskade att hon inte skulle lägga på. Jag sa att jag inte heller tänkte göra det. Någonstans i stillheten sa hon mitt namn, som hon aldrig hade fått, och det blev ändå rätt.

Klockan 01.12 var batteriet nästan slut.

“Marcus ringer aldrig tillbaka ändå,” sa hon. “Ring mig i morgon.”