Pianostämmaren kom på tisdag

Flygeln i salongen hade stått orörd sedan Idas mormor dog, och när Gustav lyfte på locket steg en doft av gammal lack och stilla damm mot dem båda. Han hade kommit med en läderväska full av små verktyg, och han talade nästan inte alls. Ida stod i dörren med armarna korslagda och förklarade sig själv med att hon bara ville se hur det gick till.

Han slog an ett A. Tonen hängde i rummet, spröd och lite sned. Han lyssnade med halvslutna ögon, och Ida märkte att hon hade börjat göra detsamma. Hans händer var stora men rörde sig med en förvånande lätthet över tangenterna, och stämnyckeln i hans högra hand vred sig millimeter för millimeter, tålmodigt, tills tonen rätade upp sig och blev ren.

Eftermiddagsljuset föll in genom de höga fönstren och la ett gyllene streck över hans underarm. Hon gick närmare utan att bestämma sig för det. Han spelade en ackordföljd, sedan en till, och hon kände basen i golvet, upp genom fotsulorna, vidare in i magen.

Hon vet inte vem som flyttade sig först. Hon minns bara att hon satt på kanten av pallen intill honom, att hans knä låg mot hennes, och att hans fingrar hittade hennes handled och lät den vila på tangenterna. De tryckte ner dem tillsammans. Ett djupt, mörkt ackord fyllde salongen och försvann inte på länge.

Hans mun var varm mot hennes hals. Pallen var för smal, och de hamnade på den slitna orientaliska mattan under flygeln, där basens vibrationer fortfarande tycktes sitta kvar i träet över dem. Hon drog honom närmare med båda händerna i hans skjorta, och rummet fylldes av andetag, tyg som gled, och ett svagt, ömsint pianoljud när hans armbåge råkade nudda en tangent.

När han till slut packade väskan var solen nästan borta. Flygeln stod ren och färdigstämd.

Ida ringde veckan efter och påstod att den lät fel igen.