Varmvatten till klockan sju

Tvåan i badrummet hade bara plats för en person egentligen, men Lova och Elias hade aldrig brytt sig om vad badrum var byggda för.

Duschen sprutade för hett, som alltid. Ångan la sig över spegeln, över kaklet, över hennes ögonfransar, och när hon stängde glasdörren efter sig fanns bara ljudet av vatten som slog mot botten och hans andetag bakom henne. Han hade redan börjat tvåla in ryggen på henne. Såpan luktade lime och något svagt kryddigt, och skummet gled nedför hennes ryggrad i långsamma, tjocka strimmor.

Hon lutade pannan mot det kalla kaklet. Kontrasten fick henne att rysa. Hans händer vandrade vidare, axlarna, revbenen, höfterna, tålmodigt, som om morgonen tillhörde dem och ingen annan. Vattnet rann över hans handleder och försvann i avloppet tillsammans med det sista av nattens trötthet.

Hon vände sig om. Hans hår låg plattat över pannan, droppande, och han blinkade bort vatten ur ögonen medan hon tog flaskan ur hans hand och tryckte schampo i sin egen. Hon tvättade honom, nacke, bröst, den mörka linjen under naveln, och han lutade huvudet bakåt och lät det ske. Ett litet ljud slapp ur honom. Hon log mot hans hals.

Det blev trångt, halt, nästan komiskt. En armbåge i väggen, en fot som gled, ett skratt som ekade mot kaklet. Sedan lyfte han henne försiktigt, med ryggen mot den ångande väggen, och skrattet dog bort. Vattnet strömmade över dem båda, och hon höll fast i hans axlar medan rörelsen blev djupare och jämnare, i takt med rören som dunkade någonstans bakom väggen.

Varmvattnet tog slut precis när de gjorde det. De skrek båda två, av köld och av allt annat.

Handduken räckte till en. De delade den ändå.