Bokstavsleken

Ordet var dröja. Det stod på rad 14, vågrätt, och Märta hade just fyllt i det med blyerts när Olof lutade sig över korsordet och sa att hon hade fel.

Hon hade inte fel. Hon sa det, lugnt, utan att lyfta blicken. Köket var varmt efter middagen, fönstret öppet mot en sommarkväll som luktade nyslaget gräs och grannens grill. Hans arm låg över stolsryggen bakom henne. Den hade legat där en stund.

Han tog pennan ur hennes hand. Det var så det började, inte med en kyss utan med en blyertspenna, och hur hans fingrar lät den glida över hennes knogar innan han la den på bordet. Hon tittade på honom nu. Han log med ena mungipan.

Fyra lodrätt: Det man gör med huden. Sju bokstäver.

Hon sa att hon inte visste. Han sa att det gjorde han. Hans hand fann hennes nacke, tummen mot den mjuka gropen under hårfästet, och hon slöt ögonen och kände hur hela ryggraden svarade. Tidningen gled av bordet och landade på golvet. Ingen brydde sig.

Hon klättrade upp i hans knä, stolen protesterade, och köksklockan tickade över dem som en lugn och tålmodig metronom. Hans mun var varm mot hennes axel, och tyget gav vika, ett litet steg i taget, en knapp, en till. Kvällsljuset färgade den vita kaklade väggen i honung. Hon andades ut hans namn mot hans tinning, och sedan fanns inga fler ord, bara händer och värme och det mjuka ljudet av två människor som slutat låtsas.

Senare hittade de tidningen under bordet. Rutan på fyra lodrätt var fortfarande tom.

Han fyllde i ordet med bläck. Hon påstod att det var fel.