Provrummet längst bak

Jag tog med mig sex plagg in i det sista provrummet, det med den tjocka draperiet i stället för dörr, och jag visste redan att jag bara tänkte köpa ett av dem.

Butiken hade tömts sedan en timme. Musiken spelade fortfarande, något långsamt med bas, och lysrören surrade svagt ovanför galgarna. Jag drog för ridån och stod mitt i det trånga rummet, där spegeln täckte hela väggen och golvet var klätt med en sliten grå matta. Min egen ansiktsfärg förvånade mig. Kinderna hade redan blivit varma.

Det var hon som hade lämnat mig här, expediten med de uppkavlade ärmarna och silverringen på tummen. Hon hade sagt att hon skulle komma med en annan storlek. Jag hade sagt att det inte behövdes. Hon hade log ändå.

Jag hörde henne före ridån rörde sig. Klack mot golv, sedan ett dämpat knackande på väggen, som om hon bad om lov i stället för att fråga. Jag sa att det var okej. Draperiet gled åt sidan bara så pass att hon fick plats, och sedan föll det igen bakom henne.

Hon räckte mig en klänning jag aldrig bett om, mörkgrön, tung som vatten. Våra fingrar mötte varandra i tyget och blev kvar. Jag såg oss i spegeln, två gestalter i skarpt ljus, och såg mig själv luta mig bakåt mot väggen utan att ha bestämt det.

Hennes händer fann blixtlåset i min rygg. Det gick ner långsamt, tand för tand, ett ljud som fyllde hela rummet. Hon andades mot min axel, och jag kände hur jag log mot min egen spegelbild, förvånad över hur lugn jag var, och hur lite jag ville stoppa det.

Tyget föll. Hennes mun hittade den mjuka ytan under mitt öra, och jag grep tag i hängstången över huvudet när knäna började svika. Galgarna skramlade mjukt mot varandra. Hon tog sig tid, som om butiken tillhörde oss och natten var lång, och spegeln visade allt, varje rörelse, varje gång jag tappade andan.

Efteråt satt vi på golvet med ryggen mot väggen, och hon petade ihop de sex plaggen i en hög åt mig.

Jag köpte klänningen. Jag kom tillbaka på lördag för att byta storlek.