Den våta asfalten

Hon mötte honom utanför restaurangen i en sen sommarregnskur. Hans skjorta klistrade sig redan mot bröstet och hennes klänning var halvt genomskinlig av vatten. Ingen av dem hade tagit med paraply.

Han drog henne in i en mörk port några hus bort. Hennes rygg stötte mot den kalla stenmuren och hans mun fann hennes hårt. Hans händer var överallt på samma gång, hennes höfter, hennes midja, upp under den våta klänningen. Hon stönade mot hans mun när hans handflata fann hennes bröst genom det tunna tyget.

Hon arbetade hans bälte. Hennes fingrar var kalla av regnet och fumlade men hon lyckades till slut. Han hjälpte henne med byxorna. Hans hand smög sig samtidigt mellan hennes lår, drog hennes trosor åt sidan och fann henne redan blöt.

Han lyfte upp henne. Hennes ben slog sig om hans midja och han trängde in i henne med en lång hård rörelse. Hennes ryggrad krökte sig mot stenmuren och hon kvitterade ett rop som regnet halvt dränkte. Han började röra sig direkt, hårt och djupt, hans händer fasta om hennes lår.

Regnet smattrade mot gatan utanför porten. Hennes hår klibbade mot hans hals. Hans tänder fann hennes axel. Hennes naglar grävde sig in i hans nacke. Stenen mot hennes rygg var iskall men kontrasten mot hans hetta gjorde allt mer levande.

Hon kom hårt med ett långt skri mot hans hals. Hela hennes kropp ryckte mot väggen. Han stötte några sista hårda gånger och kom strax efter med ett djupt brummande mot hennes axel.

De stod stilla i porten. Regnet fortsatte falla utanför. Hennes ben fortfarande om hans midja, hans panna mot hennes nyckelben.

De skulle vara genomvåta hela kvällen.