Studion på tredje våningen

Jag hade bokat leremodelleringen för att slippa tänka. Onsdagskvällar, åtta personer, ett varmt rum som luktade blöt jord, och en lärare vars namn jag aldrig riktigt lärt mig. Alla andra gick hem klockan nio. Jag sa att jag skulle putsa klart min skål.

Det var Noor som stannade kvar. Hon stod vid drejskivan med armarna fulla av lera till armbågarna, och när hon såg att jag tittade sa hon att hon aldrig lyckades centrera något själv, att man behövde två par händer.

Jag gick fram. Skivan surrade lågt. Hon satte sig, jag ställde mig bakom och lade mina handflator över hennes, och leran steg och föll under oss, kall och tung och förvånansvärt levande. Min haka vilade nästan mot hennes axel. Hon luktade lavendel och vått, och jag hörde mig själv andas i hennes hår.

Vi lät den växa till en hög cylinder. Hennes tummar öppnade den inifrån, långsamt, och jag följde med utan att behöva bestämma något. Lerslammet rann nedför våra handleder i grå strimmor. Hon lutade huvudet bakåt mot mig och sa mitt namn som en fråga, och jag svarade genom att trycka läpparna mot hennes hals, där det var salt under lerfläckarna.

Skivan stannade av sig själv. Vi tog oss inte tid att tvätta händerna. Hennes förkläde hamnade på en pall, min tröja på en hylla med osmyckade koppar, och ett långsamt, fuktigt och skrattande kaos tog vid på det kalla stengolvet, där hennes fingeravtryck målades över min midja i grått och där jag för första gången på länge slutade vara försiktig.

Karen i brännugnen hade en sprucken skål att visa upp nästa vecka.

Min blev aldrig färdigputsad. Jag anmälde mig till nästa termin.