Kartan över Sandhammaren

Jag hade hyrt stugan i oktober för att slippa människor, och det första jag gjorde var att hänga upp en sjökort på väggen. Det andra var att inte kunna sova.

Vid midnatt knackade det på. Utanför stod Lena, grannen från huset bakom dynerna, med en ficklampa och en flaska hon sa var till låns men som var ofylld. Hon hade sett lampan. Hon undrade om jag visste var fyrens ljus egentligen slutade, och jag sa att jag kunde visa henne på kartan.

Vi stod nära framför den. Hennes finger följde kustlinjen, sandrev och grund, och mitt följde efter. Hennes hand var kall och torr av vind. Jag lade min över den och lät den värmas, och hon vände långsamt ansiktet mot mig, med stormens ljud mot fönstret och havet som andades utanför.

Hon smakade salt och te. Jag drog ner dragkedjan på hennes jacka, och den föll i en hög vid mina fötter. Kaminen sprakade. Hennes händer sökte sig under min tröja, kalla först, sedan inte alls, och jag backade mot bordet tills kartan raslade bakom mig.

Vi hamnade på fårskinnet framför elden. Hon tog sig tid, kysste sig nedåt längs min mage, och jag såg skuggorna från lågorna röra sig över hennes axlar. Jag sköt in fingrarna i hennes hår och slöt ögonen, och allt som fanns var värme, hennes mun, och vinden som tryckte mot knuten.

Mot morgonen låg vi hoptryckta under en filt, och sjökortet hade lossnat i ena hörnet och hängde snett.

Hon sa att hon fortfarande inte fått veta var ljuset slutar. Jag sa att jag behövde en kväll till för att visa det.