Kvällsskiftet på fjärrvärmeverket

Jag hade ansvarat för kontrollrummet i elva år när Sigrid började. Hon var ny, hade kommit från ett pappersbruk i Hallsberg, och på sin första natt stod hon och tittade på manometrarna som om de talade ett språk hon snart skulle lära sig.

Vi satt ensamma där i skenet från skärmarna, blågrönt, svagt, och dånet från pannorna kom upp genom stolsbenen. Det var januari. Utanför var det minus tjugotvå, och därinne hade vi tjugosex grader och en termos som gick laget runt.

Hon sa att hon aldrig förstått varför man kallade det värme när det mest lät som andning. Jag sa att det var just det det var, och visade henne hur man lyssnar. Hon lutade sig fram. Jag höll min hand över hennes på reglaget, och vi vred det tillsammans, ett halvt varv, tills ljudet under oss djupnade.

Det var ingen som bestämde något. Hennes arbetsjacka hängde redan över stolsryggen. Jag kände hennes rygg mot mitt bröst, och hon doftade kaffe och kall luft som fastnat i håret. Hennes hand sökte sig bakåt, fann mitt lår, och jag glömde bort att larmet kunde gå.

Vi tog oss ner på de stora mattorna vid ventilen, där värmen slog upp från golvet som från en kakelugn. Hon drog mig till sig med ett långsamt, självsäkert tag. Vi rörde oss i pannornas takt, djupt och jämnt, med skärmarna blinkande grönt över hennes axlar och trycket stigande i mätarna bakom oss, tills hon grävde fingrarna i min rygg och lät allt gå.

Klockan fyra kom ett larm. Falskt, visade det sig.

Sigrid sa att hon gärna tog fler nattskift. Jag skrev in det i schemat med bläck.